”Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka”

Om än mitt aktuella syfte att förenkla istället kan framstå som en vilja att förlöjliga, väljer jag ändock att här reflektera kring begreppet ”ordning” vilket vi under en pågående universitetskurs i någon mån har omfamnat som något gott. Kanhända att detta eventuella förlöjligande som klädedräkt förtydligar mina undringar.

Vi diskuterar på kursen den politiska ordningens uppkomst, härkomst, konstitution osv. och verkar göra detta med våra allra mest kritiska glasögon. Men därefter har jag fått intrycket av att vi gärna förkastar glasögonen när vi ser ordning som uppnådd. (Möjligen ligger det utanför kursen eller dess nuvarande moment att göra detta.) Adam Smith ser ordning som en form av progression där vi utvecklar vår sådana utefter olika faser och där vi, med den del av världen vi vanligen klumpar oss samman med, möjligen har uppnått den högsta formen av ordning idag. Om inte annat kan vi åtminstone inte slå i historie- och uppslagsböcker om vad som är nästkommande ordning/fas och vi kan därför inte generalisera eller tänka om den som en vidare utveckling från vad vi idag har uppnått.

Vi definierade under en föreläsning ”ordning” som bestående av handlingsrestriktioner, regelbundenhet, förutsägbar, varaktighet och relationell ömsesidighet. Negationen av ordning kom instinktivt att handla om ett kaos, men vi började också tala om ordning som ett icke-absolut begrepp, och snarare något som kan finnas i olika grader – vilket torde vara i enlighet med Smiths olika ordningsfaser. Blir den högsta graden av ordning också den mest eftersträvansvärda eller kan vi rentav få för mycket ordning?

Vid aktuella aktioner av oordning skriker vi snabbt efter fler medel för ordning. Någonstans inträffar en oregelbundenhet, någon har brutit mot en handlingsrestriktion i vår goda och aktuella och utvecklade ordningsfas – det är någon eller några som inte uppskattar den här ordningen och väljer därför att skapa oordning. Ordningen har skapat viljor om oordning för en annan ordning, vilket inte sällan bemöts med rop för mer – och ännu mer – av den ordningen vi har. En bomb sprängs och vi beklagar att vi inte hade en större ordningsmakt, att vi inte hade en bättre bevakning – att vi inte hade mer resurser för att upprätthålla vår ordning. Utan att komma in på en diskussion om civil olydnad eller terrorism, vill jag dock lyfta att alla inte accepterar den dagsaktuella konstituerade ordningen, för att komma in på att detta har skapat en debatt om mer övervakning och avlyssning. Är mer övervakning motiverat för att skydda den ordning som behövs för att skydda våra rättigheter – eller motiverat för att skydda våra rättigheter?

Oavsett om ordningen är spontan eller av annan karaktär har vi empiriskt ett läge med ett visst inslag av oordning, vilket en del – offentliga såväl som privata aktörer – vill lösa med mer övervakning. Skulle mer övervakning innebära en högre grad av ordning – förutsatt att övervakning i dess olika slag skulle innebära mer regelbundenhet, förutsägbarhet osv.?

Och nu kommer vi till det – klädedräkten jag inledningsvis varnade för, klassikern i övervakningsdebatten, boken vilken övervakningsmotståndarna viftar med mer frenetiskt än vad Lundaprofilen Stellan Hagmalm visar upp sin Sluta-mörda-oss-skylt – George Orwells 1984, är detta ordningens högst uppnåbara grad? Måhända att romanen är en överdrift och att det uppmålade samhället därtill bl.a. saknar den form av lagar vi kräver i vår ordningsdefinition, men kan detta ändock vara en ordningens utopi? Var i vår definition av begreppet ”ordning” har vi skyddet mot att ordningen inte blir större än de rättigheter ordningen syftar till att upprätthålla?